Carro Cuevas

Om sanningen ska fram... Det är inte så lätt alla gånger att vara öppen med hur man mår.Jag känner ingen glädje längre, känner mig som världens dåligaste mamma och hundägare.Jag vet att jag inte är ensam om att känna som jag gör.Det sätts så stor press på oss föräldrar och  man är liv rädd att misslyckas.Man måste våga vissa sig svag för att kunna resa sig upp senar.Jag känner mig som en värdelös mamma.Att ammar sitt barn  tycker dom flesta  är en mysig stund.Jag tycker inte alls att det är en mysig stund utan mer en plåga.Det beror nog på att w hela tiden ska ligga vid bröstet.Han ligger inte stila utan drar allt han kan i bröstvårtan och det gör så förbannat ont.Natte tid är den värsta tiden på dygnet då han kan ligga och hålla på i timmar.Det spelar ingen roll om man har gett honom mjölkersättning precis innan.När jag  ger mig ut på en promenad för att komma ut och för att rasta av hundarna.Kan han sova ca 10 min resterande tid skriker han.Det tar verkligen på mig att behöva vara ensam om dagarna.Jag känner mig så ensam och nere.Jag har den bästa svärmor man kan tänka sig att ha.Hon kommer att ta W i några timmar på måndag för att avlasta mig.Hon tar honom direkt på morgonen fast att hon precis har gått av sitt nattpass.Så jag får sova och får egen tid med mig själv. Samtidig så hinner jag att göra något roligt tillsammans med hundarna.